Vilka tre bergarter finns det

Bergarters utseende samt sammansättning avgörs från hur samt plats på Jorden dem äger bildats. Utifrån bildningssätt förmå bergarter delas upp inom tre primära grupper: magmatiska, sedimentära samt metamorfa bergarter. Dessa tre huvudgrupper från bergarter beskrivs nedan.

Magmatiska bergarter

Magmatiska bergarter bildas, likt namnet antyder, från magmor.

Magma bildas genom uppsmältning från bergarter. Magmatiska bergarter indelas inom tre grupper beroende på fanns inom jordskorpan magman kristalliserat (stelnat): djupbergarter, gångbergarter samt vulkaniska bergarter. Djupbergarter samt gångbergarter kallas tillsammans för intrusiva bergarter eftersom magman tränger in samt stelnar inom jordskorpan.

inom motsats står vulkaniska bergarter likt är extrusiva, detta önskar säga äger avsatts uppe nära jordytan.

Magmans sammansättning beror på fanns inom jordklotet den bildats, där magmor bildade inom Jordens mantel allmänt sett är kiselfattiga medan magmor bildade inom jordskorpan är mer kiselrika.

Utifrån detta indelas magmatiska bergarter efter kemisk sammansättning: något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör bergarter vilket innehåller mer än 65 andel kiselsyra (SiO₂), intermediära bergarter tillsammans med mellan 52 samt 65 andel SiO₂ samt alkalisk bergarter tillsammans mindre än 52 andel SiO2.

Extremt kiselfattiga bergarter tillsammans mindre än 45 andel SiO₂ kallas även ultrabasiska.

Basiska magmatiska bergarter består mot massiv sektion från mörka svart-, grön- samt brunfärgade mineral, såsom pyroxen, olivin samt amfibol. Underordnat kunna även den ljusfärgade fältspaten plagioklas ingå.

något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör magmatiska bergarter består istället från ljusfärgade mineral inom vitaktiga, rosa samt röda nyanser, mot modell kvarts, plagioklas samt kalifältspat. Mineralinnehållet styr också bergarters färg, alkalisk bergarter är därför tillsammans med några få undantag mafiska (mörkfärgade) medan något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör bergarter är felsiska (ljusfärgade).

Basiska magmatiska bergarter bildas företrädesvis längs så kallade mittoceana spridningsryggar, detta önskar säga dem bergskedjor såsom uppstår på botten av havet där två kontinentalplattor rör sig från varandra.

Här är jordskorpan förhållandevis tunn samt mot följd från extensiva (isärdragande) krafter förmå basisk magma från manteln tränga upp inom jordskorpan.

Sura magmatiska bergarter bildas mestadels genom så kallad partiell uppsmältning från bergarter inom jordskorpan. för att uppsmältningen är partiell (delvis) beror på för att temperaturen är sådan för att mineral tillsammans med förhållandevis låg smältpunkt kommer för att smälta medan mineral tillsammans med högre smältpunkt ej gör detta.

Kiselrika mineral äger allmänt sett lägre smältpunkt än kiselfattiga mineral samt därför bildas företrädesvis något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör magmor nära partiell uppsmältning. något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör magmor bildas inom zoner där två kontinentalplattor möts samt krockar tillsammans med varandra.

Djupbergarter

Magmatiska djupbergarter bildas från magma såsom intruderat samt stelnat djupt nere inom jordskorpan, inom alternativt nära den så kallade magmakammaren.

Här svalnar magman långsamt samt enskilda kristaller besitter gott angående period för att växa sig stora. Djupbergarter är därför oftast grovkorniga, detta önskar säga för att kristallerna överstiger 5 millimeters storlek.

Djupbergarter bildar vanligen större sammanhängande kroppar, så kallade intrusiv alternativt plutoner, vilket är kapabel existera flera hundra kvadratkilometer stora.

Ett modell på enstaka basisk djupbergart är gabbro. Intermediära djupbergarter inkluderar diorit, tonalit samt monzonit. Granodiorit är enstaka djupbergart vars sammansättning ligger mellan intermediär samt sur.

Den vanligaste något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör djupbergarten är granit. Särskilt natrium- samt kaliumrika något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör magmor ger upphov mot djupbergarten syenit.

Gångbergarter

Magmatiska gångbergarter bildas när magma tränger högre upp inom jordskorpan samt stelnar inom sprickor inom berggrunden.

Sprickorna är kapabel uppstå mot följd från övertryck inom magmakammaren alternativt på bas från extensiva plattektoniska rörelser. Bildningssättet gör för att dem enkelt är kapabel identifieras liksom gångar inom den omgivande berggrunden. ett enskild gång är vanligen från några centimeter mot tiotals meter bred.

Den största kända gången på jorden finns inom Zimbabwe, är 460 meter såsom bredast samt kunna följas över 550 kilometer längs markytan.

Jämfört tillsammans med djupbergarter kyls gångbergarter från samt stelnar snabbt. Därför är gångbergarter oftast finkorniga, vilket innebär för att dem enskilda kristallerna är mindre än 1 millimeter.

modell på ofta finkorniga gångbergarter är diabas samt aplit. Undantag från detta är pegmatitgångar, vilket trots för att dem är gångbergarter är många grovkorniga. inom extrema fall förmå enskilda kristaller nå ett storlek från flera meter. Pegmatiter bildas från vattenrika smältor, vilket är enstaka från förklaringarna mot den grova kornstorleken.

I vissa fall förmå gångbergarter uppvisa enskilda större kristaller inom enstaka övrigt med små korn grundmassa.

Sådana kallas fenokrister samt besitter kristalliserat inom magmakammaren innan magman trängde högre upp inom jordskorpan. enstaka bergart liksom innehåller fenokrister kallas för porfyrisk.

Vulkaniska bergarter

Vulkaniska bergarter bildas inom samband tillsammans med vulkanism, likt inom sin tur drivs från för att magma stigit högt upp inom jordskorpan.

inom samband tillsammans med vulkanutbrott når magma läka vägen upp mot jordytan samt benämns då istället för lava. mot bergartsgruppen räknas lavabergarter, dock även vulkanoklastiska bergarter såsom bildas från rester efter förbränning samt annat ämne liksom avsätts inom samband tillsammans med vulkanutbrott. Vulkaniska bergarter är normalt sett många finkorniga, dock kunna noggrann såsom gångbergarter artikel porfyriska.

Precis likt övriga magmatiska bergarter klassificeras vulkaniska bergarter tillsammans avseende på sammansättning.

Basalt är ett vulkanisk bergart från basisk sammansättning samt andesit från intermediär sammansättning, medan något som är surt i smak eller att vara på dåligt humör vulkaniska bergarter benämns dacit alternativt ryolit.

Lavabergarter bildas när lava stelnar uppe på markytan alternativt på botten av havet.

På bas från den snabba avkylningen är lavabergarter många finkorniga samt innehåller varierande grad från glasigt ämne.

Vulkaniskt kopp bildas när avkylningen är så snabb för att kristaller ej hinner bildas innan lavan besitter stelnat. Lavans viskositet, alltså hur trögflytande den är, beror från dess sammansättning. Kiselrika lavor är allmänt mer trögflytande än alkalisk lavor, vilket ökar risken för explosiva vulkanutbrott.

Till dem vulkaniska bergarterna räknas även vulkanoklastiska bergarter.

Dessa bildas från vulkaniskt ämne liksom kastas upp inom luften inom samband tillsammans vulkanutbrott samt därefter deponeras längs vulkanens sidor. Materialet är kapabel bland annat bestå från rester efter förbränning, klumpar från flytande alternativt stelnad lava, vulkaniskt kopp, fragment från berggrunden liksom slitits loss från lavan, tillsammans mera.

Vulkanoklastiska bergarter beskrivs samt klassificeras delvis på identisk sätt såsom klastiska sedimentära bergarter. Begreppet ytbergarter samlar dessa två grupper från bergarter samt är kapabel användas när bildningssättet ej är känt.

Sedimentära bergarter

Sedimentära bergarter bildas från sediment, alltså lösa avlagringar från mot modell småsten, småsten alternativt lera, likt deponerats på jordytan samt sedan litifierats (förstenats).

Litifieringen sker genom ett process liksom kallas diagenes.

Diagenesen sker när äldre sediment överlagras samt kontinuerligt täcks från enstaka allt grövre packe överliggande sediment. Den överlagrande sedimentpacken ger upphov mot dem förhöjda tryck- samt temperaturförhållanden vilket driver diagenesen. beneath diagenesen kompakteras sedimenten så för att porositeten, mellanrummet mellan dem enskilda sedimentkornen, blir mindre.

Dessutom fälls ämne ut från grundvatten likt cirkulerar inom dem kvarvarande hålrummen, detta ämne kallas cement samt binder samman sedimenten mot ett bergart.

Sedimentära bergarter klassificeras utifrån detta ursprungliga sedimentets bildningssätt samt delas vanligen upp inom tre grupper: klastiska sedimentära bergarter, biogena sedimentära bergarter samt kemiska sedimentära bergarter.

Dessa tre grupper beskrivs mer utförligt här nedan.

Klastiska sedimentära bergarter

Klastiska sedimentära bergarter bildas från klastiska sediment, detta önskar säga mineralpartiklar alternativt bergartsfragment likt vittrat ut alternativt eroderats från berggrunden samt sedan transporterats, ackumulerats samt deponerats. Sådan sedimentation drivs från dricksvatten, bris alternativt glaciärer.

Vanliga modell på klastiska sedimentära bergarter är sandsten, siltsten samt lersten.

sammansatt är enstaka bergart såsom består från större mineralkorn alternativt bergartsfragment liksom sammanfogas från ett mer med små korn grundmassa.

Den bergart vilket bildas genom litifiering från jordarten morän kallas tillit.

Biogena sedimentära bergarter

Biogena sedimentära bergarter bildas från sediment från biologiskt ursprung, alltså kvarlevor efter levande organismer. Detta förmå artikel mot modell skal från döda skalade djur, delar från koraller, kvarlevor från plankton, skelett från fiskar alternativt däggdjur, alternativt växtdelar från olika slag.

En från dem vanligare biogena sedimentära bergarterna är kalksten, liksom bildas från kalkrika delar från bland annat skaldjur samt mikroorganismer liksom deponerats på botten av havet.

Ackumulering från kolrika organiska sediment, såsom växtdelar samt varelse, kunna ge upphov mot stenkol, framförallt angående diagenesen sker beneath syrefattiga förhållanden.

Kemiska sedimentära bergarter

Kemiska sedimentära bergarter bildas genom kemisk utfällning från mineral från en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig samt andra vätskor.

Hit hör mot modell evaporiter, detta önskar säga bergarter likt bildas genom avdunstning från salthaltigt vätska.

Även ett speciell icke-biogen typ från kalksten bildas genom kemisk utfällning från karbonatmineral.

Metamorfa bergarter

Metamorfa bergarter bildas genom metamorfos, detta önskar säga omvandling samt deformation, från magmatiska samt sedimentära bergarter. Metamorfos sker framförallt inom två fall.

detta en är inom subduktionszoner, detta önskar säga där ett kontinentplatta trycks ner beneath enstaka annan,  samt inom detta andra fallet inom samband tillsammans med så kallad bergskedjeveckning, detta önskar säga inom zoner där två kontinentalplattor möts samt krockar tillsammans varandra. inom båda dessa fall trycks befintliga bergarter nedåt inom Jorden alternativt överskjuts från andra bergarter, vilket gör för att dem utsätts för förhöjda tryck- samt temperaturförhållanden.

Framförallt är detta ökad temperatur vilket får bergarterna för att omkristallisera, detta önskar säga för att befintliga mineral ombildas alternativt omvandlas mot andra mineral.

Metamorfos är kapabel även ske från berggrunden runt magmatiska intrusioner, så kallad kontaktmetamorfos. ett ytterligare typ från metamorfos är så kallad dislokationsmetamorfos, såsom är ett rent deformationsrelaterad typ från metamorfos vilket påverkar bergarter inom förkastningar samt skjuvzoner.

Metamorfos sker även nära större meteoritnedslag, så kallad impaktmetamorfos. Även åsknedslag förmå ge upphov mot många område metamorfos från bergarter.

Hur grundlig omkristallisationen samt omvandlingen blir bestäms framförallt från hur högt temperaturen når beneath metamorfosen. Låggradig metamorfos sker nära cirka 300–400°C samt ger endast lätt omvandling från ursprungsbergarten, protoliten.

Större delen från bergartens ursprungliga attribut är ofta bevarade samt man är kapabel enkelt känna igen protoliten. Höggradig metamorfos sker nära temperaturer över 600°C samt ger så kraftfull omvandling för att detta inom vissa fall ej längre går för att känna till vilken bergart protoliten enstaka gång fanns.

inom vissa fall når temperaturen så högt för att dem ursprungliga bergarterna börjar smälta.

Vissa mineral kunna nästan bara bildas inom metamorfa bergarter, såsom mot modell cordierit, granat, staurolit, kyanit samt sillimanit. Dessa mineral kräver relativt specifika tryck- samt temperaturförhållanden för för att behärska bildas.

dem förmå därför användas likt indexmineral för för att redan inom fält grovt att värdera eller beskatta den metamorfa graden.

Metamorfa bergarter namnges på flera olika sätt beroende dels på vilket vilket går för att utläsa ur bergarten, dock även vilka attribut hos den metamorfa bergarten man önskar betona.

detta enklaste sättet är för att utgå från protoliten, angående den går för att bestämma. inom dem flesta fall används prefixet meta- för för att visa för att detta är den metamorfa varianten från ett bergart man åsyftar, mot modell metaintrusiv bergart, metavulkanisk bergart alternativt metasedimentär bergart.

Prefixet är kapabel även användas för mer specifika protoliter, såsom metagranit alternativt metaryolit. Därutöver finns även speciella bergartsnamn, vilket saknar prefixet meta-, likt per definition beskriver ett metamorf bergart. en modell på detta är marmor, liksom är den metamorfa ekvivalenten från kalksten.

Ett annat sätt för att att ge ett namn till någon eller något metamorfa bergarter är efter texturella samt strukturella attribut, alltså hur deformerade samt omvandlade dem är.

Deformationsgraden beror från ett kombination från generell metamorf grad samt lokala tektoniska rörelser. Fyllit är enstaka metamorf bergart vars ursprungliga attribut inom stora drag är bevarade, dock omkristallisation inom samspel tillsammans med tektoniska skjuvkrafter äger gjort för att mineralkornen orienterats sidled tillsammans med varandra.

Detta ger upphov mot metamorf skiktning från bergarten, så kallad foliation. inom enstaka glimmerskiffer är foliationen än mer utvecklad samt bildar tunna grupp inom bergarten.

oss ännu högre grad från deformation samt omkristallisation bildas gnejs, vilket uppvisar ett klar metamorf bandning. Bergarten gnejs äger alltså ingen bestämd protolit, utan kunna bildas genom metamorfos från såväl magmatiska vilket sedimentära bergarter.

Ett tredjeplats sätt för att att ge ett namn till någon eller något metamorfa bergarter är efter mineralinnehåll, ofta inom kombination tillsammans ovan beskrivna strukturbaserade kategorisering.

Vanligt är för att ange metamorfa indexmineral såsom sektion från bergartsnamnet, såsom exempelvis biotitskiffer, granatskiffer samt kyanitgnejs. inom vissa fall består metamorfa bergarter mot övervägande sektion från en enda mineral samt förmå då namnges efter detta minera, exempelvis amfibolit samt pyroxenit liksom består mot mer än 75 andel från mineralen amfibol respektive pyroxen.

Senast granskad 2021-03-08